Close-Up: Anna

I tisdags hade vi möte angående våra kategorier och allt vi fick höra var hur många problem vi måste upphäva och hur allt ska göras i stort sett igår...jag blev så frustrerad att jag (känslig som jag är) nästan började gråta. 3,5 timme satt vi i möte och talade om allt som skulle göras. Jag kämpade mot gråten, men efter mötet gick det inte mer och jag satt vid mitt skrivbord och lipade...och självklart kom chefen förbi...jag kände mig som en barnunge som satt där och grinade framför chefen. Men kanske var det bra, det visar ju bara att vi är mänskliga och inte klarar av hur mycket som helst.

Så rolig var den Alla Hjärtans Dag...

Resten av veckan fortsatte i frustration, det blev långa kvällar och det känns inte som jag fått gjort någonting av det vi egentligen skulle göra. Min inköpschef var heller inte där och kunde hjälpa mig, utan jobbade hemifrån. Även om hon gärna ville hjälpa till så var det svårt att kunna lämpa över uppgifter på henne. Hon är ju trots allt ny och känner inte till våra system (som för övrigt inte fungerar alls, utan bara sinkar oss).

På fredagkvällen trodde jag aldrig jag skulle komma ifrån jobbet. Dem andra ville dricka öl, men jag ville få mer gjort. Lyckligtvis tvingade dem mig med sig! Annars hade jag väl suttit där ännu. Det var riktigt skönt att komma ut och umgås lite.

Nu är det bara att ladda för ännu en tuff vecka, men förhoppningsvis kommer jag ännu lite framåt. Min inköpschef är då äntligen tillbaka. Det känns skönt för hon kommer att stötta mig under mötet, så förhoppningsvis slipper jag gråta ännu en gång...